Sökinställningar (Sida 3 av 4)

Det var inte renoveringsprojektet utan paddlarklubben har en liknande kanot.
Ja,det är en quentin (klistermärket tillhörande song of the paddle) i fören på acronsolon.
Ja, Hågahögen omges av betande får.
Ha en trevlig dag, det blir nog finare väder idag än vi hade igår!

Den ser rolig ut men vi har funderat på Blackriver race som går samma helg. Det blir svårt att bestämma sig. Det är långt att åka till Skellefteå men den här ser väldigt trevlig ut.
Tina

Längdåkning på skidor är bra träning. Det ger både armstyrka och kondition. Exempel på kanotister som tränat mycket skidåkning också (som komplemet till paddling på vintern) är Susanne Gunnarsson och norrmannen Knut Holmann. Den senare var både världsmästare flera gånger och os-mästare i kanot 1996 0ch 2000. Han placerade sig 1998 på 19e plats på vasaloppet och slog bla Björn Daehli tror jag. Det kan ju vara så att sporterna liknar varandra så att den som är duktig att paddla har bra förutsättningar att åka skidor bra men han tränade också mycket skidor vilket bidrog till att han blev duktig att paddla.
Så ut och åk skidor nu innan snön smälter!
Kristina

http://www.kapitel1.se/leif-arne-undval … resuando#1

Här är hela berättelsen med alla dagsetapperna i detalj beskrivna.
det förra var en förkortad version.

Hej!
Jag tror att det som avgör hur stort paddelblad man ska ha är mest hur stark man är. En stark person orkar hålla snabbt tempot även om paddelbladet är ganska stort. Har man för stort paddelblad iförhållande till hur stark man är tvingas man hålla ett långsammare tempo. Ett större paddelblad ger ju mer framdrivningskraft men multiplicera kraften med antal paddeldrag per minut man orkar hålla, så får man ett mått på hur snabbt kanoten kommer att gå. Det gäller ju att båda har lagom stora paddlar för att orka hålla samma tempo.
Jag tror inte att man behöver en längre paddel/ större blad i aktern för att kunna styra utan det går lika bra att styra ändå.
Det kaske är vanligast att den som är starkast (kille, vuxen ) sitter i aktern och den som är svagast ( tjej, barn ) sitter i fören och därifrån kommer kanske teorin att man bör ha större paddel i aktern. Men jag tror det beror mest på att den som sitter i aktern har störst möjligheter att kunna styra kanoten, även om förpaddlaren också kan styra till en del. Killar är ofta kaxigare än tjejer och tror att dom är bäst på att styra och den vuxne är väl oftast mer van att paddla än barnet. Om båda är vana att paddla och kan styra spelar det nog ingen större roll vem som sitter i aktern eller fören.
När Curt och jag paddlar brukar jag sitta i aktern och styra. Det kan ligga något i att den starkaste bör sitta fram och vara "motor" och Curt är väl lite starkare än jag.
Vi paddlar gärna med böjskaftpaddlar på slätvatten för det blir större yta av paddeln som dras genom vattnet då så det är lite effektivare. Med raka paddlar "lyfter" man vatten på slutet av draget och får då inte så mycket kraft att dra kanoten framåt. Däremot är det lite lättare att styra kanoten med raka paddlar så därför brukar vi använda dem i forsar.
Jag vet inte om det har någon betydelse vilken kanot man har vilken paddel man ska ha.
Ett tips är att försöka hitta en så lätt paddel som möjligt för då blir det inte lika tröttande om man ska paddla långt.
Kristina

den ser ju ut att bli väldigt fin din kanot.
men jag tycker du ska behålla träfärgen även om lacken var dyr. det skulle inte bli lika snyggt att måla den grön.
Tina

Björnlandets nationalpark låg i närheten av där vi paddlade.
Kristina

Där vi satte i efter sågverket låg en konstig kanot.

Nu var det dags att hitta en lägerplats igen. Det verkade vara slut på dom fina iordninggjorda rastplatserna så vi hittade en äng som var möjlig att tälta på. Lite besvärligt att kliva upp och dra upp kanoterna för det var brant och lerigt men det funkade.

Dom sista forsarna var fina och ganska lättpaddlade. En av dem hette Paratiisinkoski. Betyder det kanske Paradisforsen?



Här hittade vi en liten kanal som bitvis var lite svårpaddlad.

Senare rann den ut i stora älven igen.

Strax innan Ahlainen avslutar vi turen vid en badplats.

En kort promenad i Åbo innan det är dags att åka till färjan.

Silja Europa

Vi fick fönsterbord längst fram i fören när vi ska äta buffe på hemresan.

Maria och Anders kollar att vi kör rätt i skärgården.

Magnus 21 år tar om för 3e gången av huvudrätten.

Vissa andra koncentrerade sig på efterrätterna

och ostbrickan.

Utsikt från buffebordet.

En  del av Långhundraleden skulle som sagt utforskas. Det var en gång vikingarnas färdväg från Östersjön och upp till  sin huvudstad Gamla Uppsala.
Färden gick då ungefär från nuvarande Åkersberga- Garnsviken-Husaån-Helgöån-Storån-Holmbroån-Lindbergaån-Storån (en annan) Sävjaån-Fyrisån.
Tidigare har vi paddlat på Sävjaån från Storåns utlopp ( se berättelsen om Funboån) och Fyrisån.
Krikonlund och stensättarn har paddlat nedåt från Skarpsundby och söderut.
Frågan som nu skulle få sitt svar var alltså om det gick att paddla där ån är som smalast. På vikingatiden gick det men landhöjning och den allmänna miljöförstöringen kan ha ändrat på den saken ...?
Lindbergaån mellan Åby vägskäl och Gottröra så ut att vara den smalaste delen på hela Långhundraleden. Där ligger också vattendelaren där ån byter rikting från norr till söder.  Vi satte alltså i  strax söder om Åby vägskäl.
Här ser inte ut att vara några problem att paddla tänkte vi.

Men vattnet minskade
Och minskade ännu mer.

Till slut var det inget vatten alls kvar.  Här är nog vattendelaren tänkte vi.
Snart börjar det nog strömma åt andra hållet.

I väntan på att vattnet skulle börja strömma testade vi olika tekniker att släpa kanoterna.



Här tror magnus att det ska börja strömma nedåt igen.

Efter Gottröra borjade det bli ganska paddelbart igen.
Det finns bäver här också.

Lite vasshinder bara.

Nu var alla trötta så det behövdes en fikapaus.

Efter att ha fått en bulle blev Maria glad igen.

Magnus var också glad och tyckte allt var roligt.

En låg bro.

Lite vass igen men Stensättarn hugger sig fram.

Krikonlund tar sig också igenom.

Vi passerar en sankmark där ån var riktigt bred.

Fin paddling på slutet ned mot Skarpsundby.


Långhundraleden och speciellt Lindbergaån kommer definitivt att platsa i den kommande boken ”Upplänska  åar vi minns” eller om den ska heta ”Åar vi inte vill minnas”.
.

Nu skulle kanoten provpaddlas. Renovreringen har skett i en lokal mycket nära Fyrisån så vi rullade ned den på en kanotkärra.

Det är snö kvar i kanterna men ån är helt öppen nu. Vi fick glida ned i vattnet från snökanten men allt gick bra. Kanoten verkar hålla tätt och känns bra att paddla.

Lena och Elin gjorde oss sällskap.

Vi paddlar upp till inflödet av Jumkilsån där vi hittar en snöfri  och solig fläck att sitta och fika på.

Här paddlar Lena och Elin ut ur Jumkilsån.

Vi ska justera sitsarna lite (som är gjorda av hoplimmade cellplastblock)  så det blir bekvämare att stå på knä. Tinas var lite låg så hon fick ont i vristerna. Sen ska de limmas fast. Däcket ska sättas fast och nån slags flytkroppar behövs. Sen är kanoten färdig.