Tråd: Ett omöjligt reparationsprojekt?
Här kommer ni att kunna följa den spännande berättelsen i flera delar om reparationen av madrivervraket. Vi vet ännu inte hur den här historien kommer att sluta....
Den här madriverkanoten av okrossbar royalex hyrdes av 2 medlemmar av Uppsala paddlarklubb i början på 2000 talet. Exakt år har numera förfallit i glömska. Kanoten togs till Testeboåns vilda forsar och trots att kanotisterna var tämligen skickliga och erfarna forspaddlare, slutade färden på en förrädisk sten som stack upp ur vattnet. Kanoten vek sig och en stor spricka uppstod på ena sidan. De båda forspaddlarna lyckades rädda sig själva upp på stranden men efterssom kanoten förvandlats till en bucklig och söndertrasad skugga av sin forna skönhet, var de tvungna att avbryta paddlingen. De tyckte inte att det var så roligt att lämna tillbaka kanoten till friluftsfrämjandet efterssom de lyckats krascha den så fullständigt.
Friluftsfrämjandet lade senare kanoten utanför kanothuset och skrev av den från sitt samlade kanotinnehav. Tanken var att den skulle till skroten vid något lämpligt tillfälle.
Efter att den legat där några år fick så Curt tanken att det kanske skulle gå att reparera den. Kunde det verkligen vara möjligt? Skulle det verkligen gå att få den i paddelbart skick?
En gång såg den kanske ut ungefär så som den här kanoten:
Efter att ha konsulterat olika kanotgurus på ”song of the paddle” var Curt lite tveksam. Någon föreslog att kanoten skulle göras om till en blomlåda istället.
En kanadensisk paddlare som verkar ha stor erfarehet av liknande projekt hävdade dock att han hade lagat skador i den här storleksordningen med framgång. Dock tyckte han att man efteråt skulle börja med korta dagsturer som test av hållbarheten.
Curt bestämde sig för att göra ett försök att laga den. Ett reparationskit med epoxyplast inköptes av ”rostfria Andersson” ( Kanot & båtsport) i Västerås. Han har tidigare sålt Madriver kanoter i Sverige och hade lite prylar kvar att sälja.
Kanoten togs in i en lokal lämplig för plastning och fick torka och värma sig lite.
Den hade ju legat utomhus i flera år.
Sprickans kanter fasades av med en vass kniv. Kanterna fixerades med en tving och hål borrades för att dra ihop kanterna med tråd under själva plastningen.
”Suturer” av metalltråd tillverkades. Öglorna var tänkta för att man ska kunna vrida åt dem på båda sidor, när man har penslat plast i sprickan, för att kunna fixera ihop kanterna så bra som möjligt.
Här är sprickan med alla metallöglor igenomdragna, men ännu inte åtskruvade. (Ser ni likheten med ett operationssår med suturer?)
Här är det plastat och åtskruvat.
När det har härdat ska vi ta bort metallöglorna och plasta ihop sprickan och borrhålen mera. Fortsättning följer....
